2003

ATT GÅ FOT

Ett bra fotgående är grunden för ett väl genomfört lydnadsprogram. Utan en fungerande linförighet faller betygen i de flesta moment. Hur kommer det sig ändå att så många har sånt bekymmer med just detta tillsynes så enkla - att hunden ska gå med rätt attityd och position vid sidan? Och skulle vi kanske kunna träna våra hundar annorlunda än vi gör idag och nå större framgång?

Fotgåendet är nog det moment där man oftast. redan från början, bygger upp inlärningen med stöd av oerhört många, och olika, hjälper. Istället för att ägna sig åt effektiv inlärning är det lätt att hamna i ett helt system av stödåtgärder. Att arbeta bort dessa hjälper fordrar sedan lång tids träning. Det är vanligt att vi lägger in signalen «fot» för tidigt i träningen. Det kommer att medföra att vi lätt låser fast oss i en situation där vi som förare måste bevaka att hunden håller positionen. Kravet på hunden blir allt större och vi måste genom att titt som tätt stirra ner på hunden förvissa oss om att hunden uppfyller kommandot. Du som förare blir den aktiva parten medan hunden blir allt passivare. Du har med andra ord fått en omvänd effekt mot den du egentligen önskar. Tänk dig istället följande målbild: Du vill inte vara kvar vid hunden utan försöker smita undan. Hundens strävan ska vara att nå positionen vid vänster sida för att få kontakt som vi har lärt den ger utdelning i form av belöning. Hunden bevakar dig som förare, inte tvärtom.

VAD ÄR HJÄLPER?

Hjälper kan innebära att vi ständigt pratar med hunden, uppmuntrar och påkallar uppmärksamhet. Ett vanligt scenario är att vi har hunden sittande vid var vänstra sida. Den tittar bort och vi korrigerar. Hunden tittar tillbaka på oss och får beröm. Efter ett par repetitioner har vi lärt in en kedja som hänger ihop: hunden tittar bort - föraren gör hunden uppmärksam - hunden tittar på föraren och får belöning. Vad vi har lyckats åstadkomma är INTE att lära hunden själv att vara angelägen om att vara uppmärksam, utan att vi som förare talar om när den ska agera. Förlängningen av det här blir ett mycket instabilt fotgående där föraren hela tiden riskerar att behöva gå in med understödjande verksamhet för att hunden ska förstå - det är ju det vi lärt den att det hela går ut på. Det är mycket långt ifrån den tysta bevakning från hundens sida som vi strävar efter.

Traditionell träning bygger ofta på att du sätter hunden vid din vänstra sida, börjar gå framåt samtidigt som du kommenderar ({fot», För att hunden ska vara motiverad har du med dig något att locka med, kanske en leksak eller godbit som du håller i brösthöjd. Du försöker då lära in minst tre saker samtidigt:

  1. Hunden ska sitta vid din sida och hålla kontakten, du säger «fot».
  2. Hunden ska resa sig och följa med när du börjar gå. Det troligaste är att den halkar efter och du måste ge nästa hjälp genom att locka på den.
  3. Du går något steg, stannar och hunden får sätta sig och får en godbit för att den sitter. Grattis, du har just arbetat in ett kvalificerat system av hjälper!

TÄVLINGSPOSITION

För att undvika problemet med hjälper och skapa en inlärning som bättre motsvarar inledningens målbild delar vi upp träningen i flera delmoment. Du tränar sittandet för sig och gåendet för sig. I båda delarna arbetar du redan från start med en korrekt position - både hos dig och hunden.

Om du tränar din hund med händerna i brösthöjd och huvudet böjt över hunden blir det också vad den lär sig, det blir målbilden. Undvik det! Istället intar du «tävlingsposition» under ert arbete. Det innebär att när du går ska din blick vara framåtriktad, du går avspänd men rak i ryggen med normalt pendlande armrörelser. Personligen vill jag att min hund har koncentrationen riktad mot mig. En hund som går och tittar rakt fram har inte lärt sig det «tiggande», bevakande beteende som är grunden för det fotgående jag vill ha. Det hör också till saken att en hund som är fokuserad mot föraren inte lika lätt störs av intryck runt omkring.

«Stående tävlingsposition» bygger på samma uppträdande: du står rakt upp och ner med näsan framåt och armarna hängande. Hunden å sin sida ska i sin sittande position inte gnälla, byta ställning eller trampa med tassarna. Det sista är viktigt men många slarvar med det. Om man accepterar «mjölktrampandet», som är ett aktivt tiggande efter en godsak, tror jag att man i värsta fall också lägger grunden för gnällande. Dessvärre tror jag att man ofta omedvetet förstärker mjölktrampandet genom att ge hunden belöningen vid för hög aktivitet.

FÖRSTA MOMENTDELEN:
STÅENDE TÄVLINGSPOSITION

Här arbetar du med hunden stående framför dig. Du använder inga kommandon. Vill hunden sätta sig backar du lite. När hunden tar kontakt med dig löser du upp din position och belönar. Träningen går lättast i koppel. Att du inte vill ha hunden sittande beror på att den positionen fordrar ett upplösande - en «utstämpling» - för att hunden ska få röra sig.

Arbeta med olika belöningar. Eftersom målet är att få hunden att söka kontakt med dig blir det av naturliga skäl ofta ditt ansikte den riktar sig mot. Du kan därför belöna genom att spotta godis. Du kan också hålla en leksak dold bakom ryggen och när hunden tar kontakt, gör du helt om och leker med hunden invid ditt vänstra ben alternativt belönar med godis. Variera dig så att belöningen inte blir statisk.

Ta tillfället i akt att träna både inom- och utomhus, gärna på promenader. Det behövs inga appellplaner. Risken när man tar sig till en «riktig» träningsplan är att man övar för länge. Din avsikt så här i början är ju att väcka hundens nyfikenhet, inte att nöta in ett moment. Om du tränar på olika ställen undviker du att inlärningen blir situationsbunden.

Din träning bygger på att du vill få fram ett tiggande, uppfordrande beteende från hunden. Du får därför aldrig gå in och påverka när den tittar bort. Söker inte hunden kontakt och du börjar pocka på den är du fast i fällan där du är aktiv och hunden inte agerar. Och det är de facto precis det omvända du vill nå - din passiva tävlingsposition ska göra hunden alert och aktiv!

Under inlärningens tidigaste skede visar du hunden vad du har för eftertraktansvärt föremål eller godsak. Hunden får själv räkna ut hur den ska kommer över skatten, du är tyst

och belöningen hålls osynlig bakom ryggen. Observera att du alltså inte har händerna framme. Du vill ha en inlärning som är helt motsatt den vanliga: istället för att du tar FRAM saker när ni ska arbeta kommer hundens förväntan att tändas när det eftertraktade tas BORT/GÖMS undan. Den bild du vill pränta in i hundens huvud är att när den roliga prylen/ godiset försvinner, då blir det riktigt intressant att försöka få belöningen.

Jag har tidigare poängterat vikten av att belöna på olika sätt. Under det här momentet delar jag gärna ut belöningen vid vänster sida (går naturligtvis inte om du spottar godis eller kastar en leksak). Det kan dock också ligga ett värde i att inte binda upp hunden alltför hårt vid vänster sida med tanke t ex på senare träning i fjärrdirigering.

DELMOMENT TVÅ:
GÅENDE TÄVLINGSPOSITION

När du har gjort den här första övningen några gånger och hunden har förstått vad som ger utdelning, d v s att hunden kan «titta fram» det du har dolt, avancerar du träningen. Istället för att ge hunden belöningen direkt, behåller du den och vänder dig gående bort. Du behåller din tävlingsposition. Hunden kan nu agera på olika sätt. Den kan skynda sig upp på din högra sida, den kan springa förbi dig för att få ögonkontakt och det är inte ovanligt att den hoppar upp mot dig. Varje gång den gör «fel» vänder du dig bort ifrån den. Du vrider dig undan tills hunden lyckas komma upp på vänster sida - då bryter du din tävlingsposition och plockar snabbt fram den dolda belöningen, spottar godiset eller ger massor av klapp och kel. Det gäller att vara lyhörd för vilken belöning som fungerar bäst i det här läget. Det är hundens personlighet som avgör vad som upplevs som mest positivt. Det viktiga är att du har något som hunden verkligen vill ha, i annat fall kommer du själv att bli osäker på om den verkligen följer med och det leder ofelbart till att du börjar stirra efter den. Belöningen ska vara så attraktiv att du har ett par «svänga", på dig för att få hunden att träffa rätt.

Jag kallar det här för «kullövning» (det bygger på samma princip som barnleken «kull!), hunden kommer ifatt mig på vänster sida och säger «(hej» eller «kull», vilket ger utdelning.

FLERA BELÖNINGSFORMER

När hunden förstått att den genom att komma upp på din vänstra sida når sitt mål lägger du till ytterligare en svårighet. Du tar nu inte fram godis/leksaks- belöningen direkt utan väljer att belöna i form av klapp och smek. Första gångerna kommer hunden säkerligen att backa undan och undra varför belöningen inte kommer som den ska. Din klapp kommer till inte att upplevas som något positivt utan som en störning. Men vi måste lära hunden olika belöningsformer därför att om du inte kan berömma hunden under fria följet genom att ta i den eller klappa den, kommer du att ha färre verktyg att förstärka hundens beteende med. Ju fler verktyg du har, desto mindre riskerar du att ritualisera ditt beröm. En statisk belöning bygger i högre grad upp hundens förväntan, kanske med gnällande som följd. Fortsätter hunden att dra sig undan den fysiska kontakten vänder du dig undan (snurrar du åt höger blir det lättare för din hund att komma rätt) tills den förstår att den måste fram i sin rätta position för att leksaken/belöningen ska komma. Plocka dock inte fram föremålet förrän hunden «besvarar» din klapp, t ex med bakåtstrukna öron eller en svansviftning.

ATT GÅ VIDARE

Utvecklingen av den här delen av momentet är inte, som man lätt skulle kunna tro, att hunden ska gå längre och längre stund vid vänstersidan. Nej, det är att det blir allt svårare och svårare för hunden att bibehålla sin position. Du arbetar nu med att (i tävlingsposition!) försöka lura hunden att halka ur sin position genom att du springer och vänder undan, genom att ha en medhjälpare som distraherar och stör o S v. Gör det lagom svårt, hunden ska inte försvinna bort 30 sekunder och glömma bort vad det var ni gjorde! När hunden hittar tillbaka till sidan får den sin belöning. Tänk på: locka inte, pocka inte, bry dig inte. Allt ska bygga på hundens egen strävan att vilja tillbaka in till sin plats. Vitsen är att hundens förståelse för att det enbart är i rätt position som den kan få sin belöning hela tiden ska öka. När föraren väljer att gå på framåt ska ingenting kunna dra loss hunden från sidan. Kommandot «fot» finns inte i det här läget eftersom metoden bygger på att hunden själv löser ett problem, inte att den ska hållas fast med ett kommando. Träningen försvåras efterhand genom naturliga störningar som människor, andra hundar, trafik och kanske olika underlag. Snart kan hunden också gå några sekunder vid vänster sida i väntan på belöningen - strävan hos den är hela tiden densamma, nämligen att tiggandet ska ge utdelning och föraren avbryter momentet.

Eva Bodfält 
Publicerad i: Canis 2/03