Kulings sjukdom

Ni är många som frågat om vad som egentligen hände med Kuling. En del av er har hängt med på den föga angenäma resan och andra har blivit tagna på sängen, eftersom jag valt att inte berätta om Kulings sjukdom på bloggen. I korta drag är detta händelseförloppet som ledde till ett beslut som var nödvändigt, men inte desto mindre fruktansvärt att fatta.

Allting startade med att Kuling började med att reagera på ljud, men bara på kontoret. Till en början förstod jag inte vad som orsakade att han började klättra upp i mitt knä. Efter ett par upprepningar av beteendet insåg jag att han reagerade när plåtdörren längre bort i korridoren stundom stod och slog. Jag nonchalerade honom vilket inte hjälpte ett dugg. Jag försökte betinga ljudet med godis, det gick inte heller. Det som fungerade bäst var att ta upp honom i knäet och fortsätta att jobba. Det tog ett tag innan jag insåg att jag var tvungen att beställa tid på Nacka Djurklinik och Anne-Marie Appel. Anne-Marie konstaterade att Kulings spottkörtlar var kraftigt förstorade och att han hade en ökad salivavsöndring. Han ställdes på cortizon och blev snabbt mycket bättre. Blodprover togs, han remitterades till Strömsholm där en magnetröntgen av hjärnan och öronen gjordes för att utesluta en tumör. Ingenting visade sig vara onormalt. Troligen tryckte de förstorade spottkörtlarna på hörselnerven och orsakade öronvärken. Varför hans spottkörtlar var så kraftigt förstorade fick vi aldrig kunskap om.

Under hösten provade jag ett nytt spår och gjorde en allergiutredning på Albano Djursjukhus med ett negativt resultat. Ingenting syntes på proverna som kunde förklara hans beteendeförändring. En förändring som gjorde honom försiktig och räddhågsen förutom vid jaktträning. Då var han exakt samma hund som tidigare, vilket säger en del om hundars motivation. Som jag nämnde tidigare fick han vila från oktober till december. I slutet på december återupptog jag träningen. Då blossade sjukdomen upp på nytt och värre än någonsin. Ett sista försök med cortizon gjordes och han blev lugn och harmonisk efter två dagar. Bieffekten av cortizonet visade sig skrämmande snabbt. Det formligen tuggade i sig hans muskler. Beslutet att ta bort honom var svårt men nödvändigt. I efterhand kan jag tycka att jag borde agerat och kanske förstått allvaret tidigare, men det var så oerhört svårt att förstå att han aldrig skulle bli frisk igen.

Apropå inlägget igår där jag skrev om att vare sig Trix eller jag hittade tennisbollen, så ringde Catrin till mig och sa följande; " Det är klart att ni inte hittade bollen för den hade ju Kuling redan hämtat".  Tack Catrin, du fick mig att skratta.