Tack för era värmande ord

Jag hade aldrig tänkt mig att bloggen skulle bli alltför personlig. Därför var jag lite tveksam om jag skulle berätta om Kuling. Nu vet jag att jag tog rätt beslut. Tack alla för ert stöd, det värmer oerhört mycket.
Det är så ofantligt tyst i huset och på promenaden. Ingen svansviftande och glad liten kille med sin älskade and i munnen som kommer och stryker sig runt benen. Snart tolvåriga Trix knallar bakom, rädd att missa mig eftersom hon hör illa och börjar att se dåligt. Idag upptäckte jag, efter en tur till IKEA, att hon inte ens märker när jag kommer hem. Naturligtvis har syn och hörselnedsättningarna inte märkts så mycket i Kulings sällskap. Idag sköt jag till exempel iväg en boll på promenaden. Jag är van vid att om inte Trix hittar sin boll så rycker Kuling in. Det är få borttappade bollar hos familjen Bodfäldt. Dock inte idag, bollen är fortfarande borta. Varken Trix eller jag klarade av att hitta den.