Bruks SM 2008 i Västerås

Jag vaknade med svullen hals och med däbbt näsa. Pratade senare på dagen med Pia som hade vaknat med nackspärr. Jag vet att skydds är en sport som sliter på hundarna men jag visste inte att den drabbade ivrigt påhejande åskådare. Det blev således ingen packning av flyttkartonger utan en dag framför datorn.

Jag lunchade med Cilla Danielsson, min kollega från Hundens Hus , som ska ta över mitt kontor och kurslokal. Det känns skönt, då kan jag kila in och hälsa på när jag får "hemlängtan".

SM:et var en kul tillställning. Det var många år sedan sist, det var rena julafton och med många välbekanta ansikten. Martina och Urban Garpsäter dök upp för att titta och heja på Lennart och Wilse. Jag coachade Martina och hennes schäfer Proffs Chrissie under många år. Martina knep tre sm guld i rapport och ett guld i ett nordiskt mästerskap. I Västerås (-94 eller 95) vann hon guldet efter en hård strid. Först i det avslutande uppletandet av föremål säkrade hon segern. Den gången stod jag och Lennart och skrek oss blåa när sista föremålet var inplockat.

Lennart och Wilse kom på en hedrande femte plats. Lennart var lite besviken direkt efteråt men har hämtat sig. Wilse har en härlig attityd, full med självförtroende och genomarbetad till tusen, att det sedan blir småmissar här och där är spelets gång. Den korta besvikelsen uppvägdes av att Lennart och Wilse blev utplockade att representera Sverige i nordiska mästerskapen i Norge den 20 - 21/9.

Trodde ju att jag skulle få ledigt en månad eftersom Lennart påstod att han skulle ta semester från hundträningen för att istället idka trädgårdsskötsel. Vem hängde på telefonen klockan 08.00 imorse om inte Herr Larsson? Verkar som om Herr Larsson har hängt tillbaka trädgårdssaxen på kroken igen.

Det var en kul helg med många glada skratt och gliringar - rått men hjärtligt! Man fick passa sig innan man öppnade munnen på glänt. Malin trampade oavsiktligt på en livsfarlig mina som hon fick lida för resten av helgen. Jag ska inte avslöja vad hon sa, men kan ju nämna att hon resten av helgen fick finna sig i att bli benämnd som Blondie.

På lördag kväll risslade vi upp oss för att åka på bankett. Malin som var privatchaufför hade lovat att plocka upp Lotta och Ulrika som bodde på Stadhotellet. Var exakt hotellet låg visste dock inte Lotta och Ulrika, men efter lite irrande hittade vi slutligen fram.

Exakt sju minuter för sent kunde vi höra ångvisslan på färjan som transporterade resten av gästerna ut till ön där banketten hölls. Själva stod vi kvar på bryggan, Lotta med sina tolv centimeter höga silversandaletter i handen.

Det var en härlig helg med många duktiga hundar och förare. En hund som värmde mitt hjärta lite extra med sin härliga attityd var goldentiken Molly- Dexell, med sin förare Petra Perslöf.

Nu har jag börjat nedräkningen. Med lite tur bör jag kunna vara med i spårhundsgruppen 2011. Nu är det bara hunden som saknas!