Morgonpromenad och barndomsminnen

Järvafältet är gigantiskt stort och sträcker sig över tre kommuner. Idag hittade vi ett fantastiskt område nära Hjulstakorset med anlagda frisbeebanor.

Tänk er en brant kortklippt gräsbevuxen sluttning , ungefär som en golfbana på högkant. Vackert och med en fantastisk utsikt när jag väl kom upp på toppen.

Väl uppe på toppen upptäckte jag en liten damm nedanför berget med en pytteliten strand. Vi fortsatte ner och fram till dammen. Zakk förstår fortfarande inte vitsen med varför han ska blöta ned sig, utan nöjer sig med att intresserat titta på fåglarna som dyker efter mat.

Ryggsäcken med matskålarna kom väl till pass och idag lärde jag Zakk att sitta med ryggen mot skålen och invänta ett "ut" (vänd, spring bakåt) för att sedan snurra runt och äta några kulor mat.

Det fanns en liten smal spång över dammen där jag gjorde ett par inkallningsövningar med Zakk. På väg tillbaka till Krabban (bilen) hittade vi en övervintrad basketboll i några buskar som vi busade med.

Dagen är vigd till Zakk eftersom han fått stå tillbaka i helgen. Ikväll ska jag följa med Petra och titta på dobbisvalpar hos Madeleine på Dobvoyage. Det ska bli spännande.

Mina föräldrar hade doberman när jag var liten. Tiderna var annorlunda då. Hundar sprang lösa och ingen höjde heller på ögonbrynen om hunden rastades efter bilen vilket min Far understundom gjorde.

Väl hemkommen från arbetet tog han Kim och körde in på en liten slingrig grusväg. Där fick Kim (framför bilen) rusa av sig sin under dagen uppdämda energi.

Vägen började och slutade vid Saltsjö-Duvnäs station där Kim lärt sig invänta att pappa skulle stanna bilen och öppna dören så att Kim kunde hoppa in. Vid ett tillfälle när Pappa och Kim sprang/körde tillbaka till stationen hade bommarna fällts ned. En bil stod och väntade med dörren öppen. Pappa såg men kunde inget göra. Det var för sent! Kim ser den öppna dörren när han springer framför bilen och vet precis vad han ska/brukar göra. In genom bildörren flyger en stor och glad doberman och landar i knäet på ett mycket förvånat par. Tack och lov var de inte hundrädda. Sens moral, rasta inte hunden framför bilen!