Skomakarns barn! Eller fall på eget grepp

Igår var Zakk och jag på träning hos Anita Norrblom igen. Zakk var för första gången för het. Inte så att han inte lyder, men han ligger snäppet för högt i aktivitet i träningen.

Tänk vad lätt det är att säga till andra att dra ned på tempot, vila tillsammans osv. Men vad gör Bodfäldt själv i skogen? Leker, söker, hittar på roliga saker. Vila? Nja, när jag sitter på café och där kommer det näppeligen trilla ned några änder. Sens moral, träna i miljöer där det är viktigt att hunden kan coola ned.

Zakk och min morgonpromenad var inte lik någon av våra tidigare promenader i skogen. Denna morgon bestod av fyra km i koppel, (urk!) utan aktiviteter. Vi satte oss ned och vilade, Zakk roade sig med att titta på fallande löv; alltid något, tyckte den uttråkade labradoren.

När han efter ett par minuter släppte ned öronen och halsen ett par cm reste vi oss och fortsatte, nu under fotgående i 600 meter. Bara gå, gå och gå! Endast med tanke på framtida jaktprov, med alla retningar, känns denna träning relevant. Tristess och nötning är inte riktigt min grej (urk!), men jag inser vikten av att att Zakk inte laddar i fotgåendet utan att det istället blir en trygg och lugn vana att bara gå vid min sida "ssssssssssssssnark". 

Nu väntar ytterligare två dagaras koppelpromenader med långa fotgåenden och med inslag av stillhet. Jag tror att det är mest synd om mig, för vem ska jag nu leka med??? Min bästa lekkompis ska vila!!

Det är en sak att säga till andra att de ska ta det lugnt, men nu snubblade jag själv på eget grepp. 

 

 

Zakk

Peggy och Johanna

Anita Norrblom

 

Häxa, Zakks syster

 

Kolla denna! Play dead