En mardröm

Anne min uppfödare, var som vanligt ute och gick i Brottbyskogarna igår. Helt plötsligt från ingenstans rusar tre svarta terriers (rasen heter så) fram och anfaller Annes tik.













Allt är ett enda virrvarr, med labradortiken liggande underst och huliganerna ovanpå!  Ägarna till hundarna kommer äntligen fram, grabbar tag i dem, får loss hundarna och kopplar dem.


Anne är definitivt inte den enda hundägare som drabbats av ansvarslösa hundägare som tar sig rätten att låta sina hundar löpa fritt, utan tanke på vilken skada deras älsklingar ställer till med.


Effekten av denna miserabelt dåliga hundhållning och respekt för andra, såväl två- som fyrbenta, är skrämmande och långvarig för de som drabbas. Hundar är förvisso djur, vi har säkert alla varit med om obehagliga situationer där vi själva varit ansvariga för att vår egen hund varit boven i dramat. En serös hundägare ser till att det inte upprepas - av respekt och empati för andra!


Jag skulle möjligen kunna sträcka mig till att fenomenet är intressant ur ett psykologiskt perspektiv: Vad är det för mekanismer som gör att dessa hundägare helt nonchalerar vad deras älsklingar (värstingar) ställer till med? Är de blinda, döva eller lider de av ett emotionellt handikapp?  Har de kanske inte ens förmågan att sätta sig in i hur det skulle kännas om den egna hunden blev anfallen?


Förstår de inte vilket trauma de utsätter andra för, såväl fyr- som tvåbenta?


Har de någonsin funderat på vilka inskränkningar de åsamkar andra? Undvikande av vissa platser där man riskerar att möta mobben, undvikande av vissa tider - allt för att undvika ett nytt trauma.


Det är inte din rättighet att hunden ska vara lös på andras bekostnad!