Stilla vilar labbladååren...

....på min fot! Idag har vi har varit ute och spårat i snön. Zakk spårade intensivt men med en oerhörd koncentration. Med Zakk behöver jag inte känna mig rädd för att bli sittande ute på en stubbe i skogen.

Förutom snöspår  letade labbladååren upp ett harkadaver = gott,gott...Lyckan blev kortvarig eftersom den förstördes av mitt "loss".

Plötligt fylldes skogen av glada barnröster och nedför backen rusade ett tjugotal barn. Lite väl mycket för den unge Zakk. Han tryckte sig tätt intill min sida, bärandes på en kotte, och lyckades mellan tänderna hapla ur sig "muff, "muff, "muff". Själv tittade jag på barnen och sa att de var vääääldigt fiiiina barn . Korrigerar vi hunden för den typen av passivt "muffande" finns risken att osäkerheten förstärks. Då är det bättre att visa sitt eget positiva men lugna intresse över dessa fantastiska små skapelser. "Barnen" är idag ett begrepp som Zakk vet vad det betyder och som väcker hans intresse på ett positivt sätt, även om tjugo vilt springande ungar blev väl mycket för killen just idag.

Ps. Ni har väl inte missat clinicen i kryp nu på onsdag eller clinicen i hundmöten tisdag den 16/2?