Unghundsderby i Kalmar den 20 juni

Zakks andra start i retrieverprov närmar sig. Det är en tävling som vuxit för varje år som gått. I år är det över 150 stycken anmälda hundar. Jag har upptäckt många gamla ringrävar i startlistan.

Som den sanna roljalist jag är åker jag till Kalmar på lördag morgon ochbänkar mig framför tv.n med skumpa och annat godis för att titta på bröllopet. Mattarna till Zakks syskon verkar inte lika rojalistiska men vi får väl se. Vi blir säkert sju stycken som delar skumpa, käkar snittar och håller koll på om kronprinsessan Victoria klarar av konsttycket att inte snubbla på sju meter slöja .

Zakk och jag var på genrep i söndags hos Karin Wallander tillsammans med Grabben (brorsan) och Susa (syrran).

Karin hade lagt upp ett working test så att vi skulle få träna innan den kommande tävlingen på söndag. Syskonen skötte sig bra, men jag upptäckte att den lille labradåren blev väldigt excalterad över att gå fot vid min sida, mot en skytt som stod 150 meter längre bort. Helt plötsligt släppte den lille ängeln den fysiska kontakten med mitt knä, tappade hakan av upphetsning och glömde vem som gick fot med vem.

Jag stod säkert inte högt i tak hos fasanmissilen när jag tvärvände och likt en tonåring som upplever sin första fylla raglade omkring, än hit och än dit. Det finns nämligen bara ett enda sätt Zakk kan få apportera på: Han måste hänga med sin högra skuldra mot mitt vänstra knä.

Som sagt, jag raglade omkring och labrådåren hade till en början uppenbara problem med vem som för närvarande  var den viktigaste personen i hans liv. Skytten eller jag!

Efter någon minuts raglande fram och tillbaka besinnade Zakk sig och insåg att det inte skulle bli någon apportering om han inte ansträngde sig för att haka fast sin högra skuldra mot mitt vänstra knä. Jag kunde nästan höra honom muttra när han placerade sig där JAG vill ha honom. Fel position = 0 apporteringstillfälle!