En lugn lördagkväll i hemmets lugna vrå

Nyss inkommen från kvällspromenaden med Zakk, slår jag mig ned för att titta på Let´s Dance.
Då.........ringer det på dörren!
Kanske är det Parisa, nyss hemkommen med familjens förstfödda, som ringer på och vill tacka för rosorna som vi grannar inhandlat. Jag vrider om låset och öppnar dörren. Utanför står min granne Fredrik, klädd i frack. Han är väldigt stilig! Fredrik vänder blicken till höger och frågar om han  och hans vänner får komma in.
Jag tittar storögt till vänster. Bakom dörren står ytterligare femton fracklädda stiliga män. Jag släpper naturligtvis in hela gänget med ett stort leende!
Zakk är inte riktigt lika förtjust! Han försöker på sitt lilla vis förklara för killarna att de kan sticka tillbaka till Grönland.
Vi samlas i mitt vardagsrum och Fredrik ställer fram en stol till mig. Jag sätter mig ned och samlar in Zakk mellan mina knän. Full av förvåning, förväntan och en viss högtidlighet inser jag plötsligt att killarna måste vara utsända från Radiotjänst för att tacka mig för att jag kommit ihåg att betala min tv-avgift. Undrar bara var kameramannen gömmer sig?
Mina stiliga män i frack stämmer upp  i skönsång och jag är förundrad, lycklig och alldeles, alldeles överväldigad.  Zakk  håller sig dessutom relativt lugn! Ända tills mina vackra män faller ned på knä i en hyllningssång, Då brister det för labbladååren och han gör sitt yttersta för att påpeka för mina fracklädda vackra män att de minsann kan dra ända dit pepparn växer!!!!!!!!!! Någon hyllingssång vill då rakt inte labbladååren instämma i.
Nåja, han lugnar på nytt ned sig, hyggligt i alla fall, och jag får fortsätta att njuta av den fantastiska skönsången.
- Men....hur kan jag tacka er, ni är ju helt underbara!
- Med en kyss, blir svaret i korus.
Det var lätt gjort!! Och.....Labbladååren accepterade under ett visst muttrande att jag tackade killarna med varsin kyss på kinden.