Föreläsning och kurs hos Kungliga Hundar i Göteborg

 Det är sällan jag kör bil numera. SJ får många klagomål men jag måste säga att under hela hösten och vintern har jag drabbats en enda gång. Det är lugnt, skönt och det är ett tillfälle att bonda lite extra med Zakk som ligger på en filt intill mig i den mån det finns plats.
Resan ned vinnebar 3,5 timmars platsliggning för de fyrbenta vännerna. En vit herdehund, en riesen, en springer spaniel och Zakk. Inte ett knyst hördes! Vare sig från ägare eller hundar. Skillnaden var desto större på väg tillbaka till Sthlm då en kvinna med en ung schäferkille klev ombord. Hon valde furirstilen som inte bara påverkade den stackars hunden utan även oss andra som tvingades höra på hennes "SITT", "LIGG", "bra", "NEJ". Tänk så mycket trevligare resan hade kunnat bli för oss alla om hon istället tagit upp ett ben och givit till sin unga hund eller om hon ägnat sig åt att lugna ned honom genom att själv agera lugnt och med beröring. Denna eviga tilltro till att en relation formas genom svenska språket kan göra mig så trött.

Jag och Zakk vilar ut i soffan hemma hos Molly.

Lunch på i Kungliga hundars fina lokal på Hisingen. Fredagens föreläsning handlade om träning inför tävling, lördagens kurs om koncentration och söndagens kurs om rädslor och reservation mot människor. Som vanligt var det ett intresserat och mycket trevligt gäng. Vi ses förhoppningsvis igen på vår planerade uppföljning. Till dess, lycka till!! :-)
Eftermiddagsmys med brorsdotter Sandra som pluggar till tandläkare i Göteborg. Med hennes tillåtelse publicerar jag en berättelse från en resa till Åre.  Jag skrattade så att semlan höll på att kväva mig.





Jag var i Åre på Sportlovet och det var helt underbart. På morgnarna var vi trötta, dagarna fyllde vi med skidåkning och på kvällarna var det afterski som gällde eller så satt vi som åtta döda potatisar i soffan och slickade våra sår och ömma leder efter all skidåkning.
En dag provade jag och en av de andra tjejerna snowboard. Jag kan summera det som "Jag inte kommer ihåg sist någonting så kul gjorde så ont." Så mycket som jag trillade då trillade jag nog inte på hela veckan när jag åkte skidor, men jag slog en del fina rovor med skidorna också.
Emma (en av tjejerna jag var uppe med) lurade med mig på offpist inne i skogen. Jag kan börja med att säga att jag inte visste att en skog kunde ha så många träd som sen här skogen hade. Det var tydligen meningen att men skulle åk runt dem. jag åkte igenom dem, det gjorde ont! När jag hade fattat att man inte kunde åka igenom dem och all skog bakom mig snarare var kalhygge efter mitt framtåg satsade jag på snödrivorna istället. Dom var också mycket trevliga att hälsa på, lite kallt kanske när de gav en ett ton snö innanför tröjan som färdkost. Efter ett tag i skogen som hade fler träd och snödrivor än vad som borde vara tillåtet för en skog såg jag äntligen liften. Nu var jag trött på det här och stakade mig med en enorm kraft mot liftspåret. Jag åkte hellre ner i liftspåret än i skogen. Jag såg till att få en ordentlig fart för mellan skogen och liftspåret var ett stort dike. jag satsade hårt och för första gången lyckades jag undvika träd och diverse andra obehagliga hinder. När träden försvann och diket närmade sig tryckte jag ifrån marken med en oerhörd precision och flög graciöst som en tjock snögubbe utan ben över det stora diket. Liftspåret närmade sig och PANG! skidorna fastnade i dikeskanten samtidigt som jag fortsätter vidare på mage som en säl utöver liftspåret med stavarna viftandes, fladdrandes och släpandes efter mig. Självklart var allting planerat! Om alla andra människor omkring hade förstått de hade de applåderat istället för dö av skratt i nån snödriva. Om jag får säga det själv var det ett ganska fint magglid i liftspåret för jag kom en bra bit och skidorna stod väldigt fint och dallrade rakt ut ur diket. HAHA!