Empati Vänskap Ansvar


När jag utbildade mig på Stora Sofielunds Hundskola hände det ibland att jag fick försvara SBK (Svenska Brukshundklubben). Jag fick höra fruktansvärda historier om hur hundar och hundägare behandlats. Ingenting stämde med min egen bild av SBK. Redan – 79 förespråkades att vi (Nacka BK) skulle belöna våra hundar med godis, vilket jag på den tiden tyckte verkade överdrivet. Min hund lydde ju mig ändå.

Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna. På 80-talet på Stora Sofielunds Hundskola lärde jag mig oerhört mycket. Allting handlade definitivt inte om att belöna rätt beteende. Jag lärde mig lägga omkull hundar, rätt ryckteknik och inlärning av kastkedja.

De hundar som kom var ofta mycket utåtagerande och ibland direkt farliga. Anders Hallgren var mycket skicklig med alla typer av hundar, oavsett träningsmetod.
Fungerade det? Naturligtvis fungerade metoderna. Hade vi kunnat träna hundarna på ett annat sätt? Det hade vi säkerligen kunnat, vilket också gjordes. Vi arbetade till största delen med positiva metoder. Men oavsett metod gjordes alltid beteendeutredningar, innan vi startade träningen, och hundägaren åkte hem med en knippe förändringar i bagaget.

En del personer hävdar att vi ska skilja på cirkuskonster och uppfostran. Som om inlärningsprinciperna skulle ha egna lagar för vad vi människor anser vara cirkuskonster, och vad som är allvar. Men liksom för barnet som lär sig krypa, klappa i händerna, sitta stilla vid bordet, skratta och prata, så är det ingen skillnad. Allting är inlärning. Eller är det kanske så att vi menar att uppfostran måste innehålla inslag av bestraffning? I annat fall har ingen uppfostran skett?

Jag kan hålla med om att vi kanske ska skilja på cirkuskonster och uppfostran. Jag använder begreppen grundträning och tapetsering. Grundträning innebär för min del kontakt och följsamhetsträning och On/Off träning (Kontaktkontraktet 2008). Det är här vi lägger grunden för att våra hundar känner sig trygga tillsammans med oss oavsett miljö eller situation. På kurs, på bussen, tillsammans med andra hundar osv.

Grundträningen inkluderar inte bara vad jag gör tillsammans med min hund utan även de känslor jag förmedlar.
-Vilken förmåga har jag själv att koppla av i olika situationer tillsammans med min hund?
-Vilken förmåga har jag att leka tillsammans med min hund? Vilken förmåga har jag att förmedla att nu är det slutlekt, respektive nu startar leken på nytt?
-Vem bestämmer tempo och riktning på promenaderna?

Tapetsering är allt annat som vi måste sätta svenska ord på. Cirkuskonster som egentligen inte är nödvändigt för en kommunikation som baseras på följsamhet och on/off.

Jag har genom åren haft förmånen att arbeta med allt från vanliga hundägare, jägare, poliser, räddningsförare, tävlingsförare m.m. Jag tror att jag fått ”möjligheten” att se allt från ren klickerträning till motsatsen.
 Jag har sett en hund, i USA, apporteringstränas, fastsatt i halsen och frambenen, på ett bord med ett elhalsband om halsen. Den synen är fortfarande fastetsad på min panna.
Den här personen såg sig själv inte som en djurplågare. Hon, proffstränaren, ansåg istället att hon bara varit sjyst som eliminerat möjligheten för hunden att kasta sig bort från den framsträckta apportbocken. Ja, så kan man ju också tänka…….

Jag tror att det är väldigt svårt att se sig själv som djurplågare eller en person som begår övergrepp mot någon annan. Den här tränaren gjorde det definitivt inte. Därför är det så oändligt viktigt att vi alla definierar våra etiska gränser.
Mina gränser handlar inte i första hand om metoder utan om känslor. Därför föredrar jag vissa metoder framför andra. Jag mår helt enkelt bättre av att träna med positiva metoder.

Min egen träningspolicy är kortfattad och innebär att jag omedelbart avbryter det jag håller på med om jag fastnar i känslan av irritation, besvikelse eller frustration.
Det är känslor som likt liemannen inte undviker någon, vare sig klickertränare eller de mer hårdföra. Jag känner igen dem, känslorna, när de närmar sig för att sätta sig på min axel. Jag orkar inte alltid le mot dem. Ibland måste jag avbryta träningen jag håller på med för att schasa bort dem. Jag vägrar nämligen ha dem som följeslagare när jag umgås med- och tränar min hund.

Empati Vänskap Ansvar