Är du kursdum?


Den senaste tiden har jag i olika sammanhang hört hundägare nämna uttrycket, "att vara kursdum". Det avser så vitt jag förstår en person som ofta går kurser och som lättvindigt ändrar uppfattning beroende på lärare och kurs.


Jag blir nyfiken på vem som myntat uttrycket, är det läraren eller kursdeltagaren? Jag har full förståelse för att vi kan känna oss mindre begåvade i en lärandesituation och det är helt naturligt. Lärande är en process som tar sin lilla tid. När vi dessutom förutom att lära oss själva, simultant ska lära vår fyrbenta kompis ett nytt lärande, är det lätt att för en kortare eller längre stund känna sig liten på jorden. För vissa av oss innebär det en så stor ansträngning att vi helt undviker att utsätta oss själva för att gå kurs. Vi har valt ett undvikande beteende.

Om det istället är en lärare som använder sig av uttrycket "att vara kursdum", faller saken i en helt annan dager. Ansvaret för att våra kursdeltagare blir "kursvisa" vilar på oss som lärare, inte på kursdeltagare eller klienter. Det är ingen mössa vi ska trycka ned över kursdeltagarens huvud, full av praktiska övningar. Vi lärare, behöver ge verktyg för att våra kursdeltagare själva ska kunna bana sin väg, inte vår.

Det är skillnad på att förstå och att göra!
Om min lärarroll i hög grad innebär att jag skapar övningar som kursdeltagaren ska göra är det inte synonymt med egen förståelse. Kursdeltagaren står fortfarande utan verktyg när han eller hon ska träna sin hund nästa gång- för läraren är ju inte med!

Jag förvånas över hur många duktiga hundtränare det finns, men som aldrig någonsin gått en kurs i pedagogik. Är det inte dags att ta lärandeprocessen på större allvar? Lika lite som våra hundar är födda till att lyda på inkallning, lika lite är en skicklig hundtränare född med en god pedagogisk förmåga. Med sunt förnuft kommer vi en bit, därefter får vi söka kunskap i form av kurser.

Då kanske vi kan skrota det nedvärderande uttrycket " att vara kursdum".