Intervju med Eva 2003

Eva har tränat 7 000 hundar på 20 år

Under mer än 20 års verksamhet har Eva Bodfäldt tränat över 7 000 hundar och minst lika många hundförare. "Fantasifulla metoder", "duktig på att läsa av varje enskild hund" och "positiv och effektiv träning" säger de som träffat henne.

Eva Bodfäldt är en av Sveriges mest kända hundkonsulter. Till hennes kurser vid Ryttarstadion i Storängsbotten i Stockholm kommer varje år runt 500 hussar och mattar med sina hundar för att gå allt ifrån valpkurser till kurser i tävlingslydnad på elitnivå, för att träna specialmoment som apportering eller dirigering, lära sig hantera sin rädda hund och mycket annat. Sedan starten 1982 har Evas verksamhet utvecklats från problemutredningar till en bred kursverksamhet. Samtidigt har hon gått från yrkesbeteckningen "diplomerad hundpsykolog" till "hundkonsult". "Psykolog" tycker hon är för smalt, idag när verksamheten handlar om så mycket mer än att lösa hundproblem.
- Det bästa med jobbet som hundkonsult är att få människor att pröva nya saker och vara öppna för nya metoder. Vilken ras hunden har eller vilken nivå ekipaget befinner sig på spelar ingen roll, det är relationen mellan hund och ägare som är spännande att utveckla, säger Eva.

Utbildad av Anders Hallgren

Sin utbildning fick hon på Stora Sofielunds hundskola åren 1980-82. Huvudlärare var Anders Hallgren, föregångare inom de så kallade "mjuka metoderna" i Sverige.
- Fast när jag började min utbildning hade jag aldrig hört talas om honom, berättar Eva. Jag var mer intresserad av hästar och ville egentligen gå en beteendeutbildning inom det området, men någon sådan fanns inte. Av en slump hittade jag utbildningen på Stora Sofielund och det har jag inte ångrat! Även om hästarna dominerade hade hundar alltid funnits med uppväxttiden i Stockholm. Den första hunden var en dobermann, Kim. Den avlöstes så småningom av en bostonterrier. Med honom tränade Eva agility hemma i trädgården.
- Jag ville lära honom att hoppa genom en brinnande ring hemma på tomten. Men det satte mamma stopp för, berättar Eva leende.

Kasper bästa läraren

Under tonårstiden kom en labbe till familjen, och Eva började tävla i lydnad med Nacka BK som bas. Den första egna hunden köpte hon under åren vid Stora Sofielund: tvåårige Kasper, en golden retriever, som kom till henne från skolans eget hundstall. Han skulle bli hennes bästa lärare i ämnet aggressioner.
- Kasper var aggressiv mot människor och barn när han kände sig trängd. I början trodde jag att det skulle gå att träna bort aggressiviteten helt. Och visst blev han bättre, men det gick inte att få den här hunden helt bra. Så småningom insåg jag att jag fick nöja mig med att skydda både honom och omgivningen, så att han inte behövde ta dessa intitiativ och så att ingen blev skadad.
Trots hans problem tävlade Eva framgångsrikt i lydnad med honom, och han blev hennes första lydnadschampion. I slutet av 80-talet skaffade hon Mio, också han en goldentretriever. Han var Kaspers raka motsats, vek och känslig.

Valet av metod - en fråga om etik

Även Mio blev lydnadschampion, men i grunden var han ingen tävlingshund. Dittills hade Eva enbart jobbat med mjuka metoder. Med Mio prövade hon att arbeta med negativ förstärkning, men märkte direkt hur nedbrytande det verkar på en vek hund. Han tappade lusten att träna lydnad och ville inte längre tävla.
- Under den perioden mådde Mio inte bra, och det var en viktig erfarenhet för mig, säger Eva. Jag insåg att hur vi behandlar djur är ett etiskt och moraliskt ställningstagande. Jag vill inte jobba med metoder som leder till att hunden lyder för att den är rädd för mig, utan för att den vill samarbeta och förstår vad jag förväntar mig av den. Det finns många metoder som fungerar, och man måste föra denna diskussion med sig själv hela tiden.

Revolution inom hundträningen

Under de 20 år som gått har sedan Eva Bodfäldt började som hundkonsult har mycket hänt inom hunddressyren.
- Det har skett en revolution! utbrister Eva. På 1970-talet var det suspekt att använda godis. Etologin och dess tankar om hierarkier och dominansrelationer utgjorde grundvalen för träningen och man förväntade sig att hunden skulle lyda för att den stod lägre i rang. Många talade visserligen om hur viktig kontakten är, men få visste hur man gjorde för att öva upp den och ögonkontakt existerade knappast.
Idag arbetar de allra flesta som håller på med lydnad, bruks och agility istället med positiv förstärkning. Men det ställer högre krav på föraren än att jobba på det gamla sättet, konstaterar Eva.
- Att jobba med positiv förstärkning kräver att man är analytisk, kan planera sin träning och har tålamod att jobba i små steg. Man måste ha kunskaper om beteende och inlärningspsykologi för att förstå varför hunden beter sig som den gör när man tränar och anpassa träningen därefter. Och man får aldrig hemfalla åt sina känslor - något som faktiskt gäller oavsett metod.
Hon säger att negativ förstärkning kan ge snabbare resultat i början, men för den som behärskar positiv förstärkning är det det absolut effektivaste sättet att komma till målet på lite längre sikt. Att man inte får använda negativ förstärkning om man vill jobba positivt är däremot en missuppfattning, betonar hon.
- Det gör vi hela tiden, till exempel när vi klipper klorna och håller fast hunden mot dess vilja, eller när vi kräver att hunden ska vara lugn för att få frikommando. I vardagslydnaden är inslag av negativ förstärkning ofrånkomliga. Däremot tycker jag sällan att det finns någon anledning att använda det i t ex tävlingslydnad.

Många uppdrag ute i landet

Förutom sina egna kurser vid Storängsbotten håller Eva också kurser och föredrag för klubbar och organisationer runt om i landet. Bland hennes uppdragsgivare de senaste åren märks Dröbak Hundeklubb i Oslo, Monica Hillman, hundpsykolog i Blekinge, Hundens Hus, Maldas kennel (bouvier des flandres), Nacka BK, svenska Polishundtjänsten, Politihögskolen i Oslo, Svenska Flatcoated Retrieverklubben/Östra, Svenska Goldenretrieverklubben/Östra, Waxholms BK, Örebro Kennelklubb, Östersunds BK och Österåkers BK.
Intresset för hennes metoder sprider sig till allt fler grupper av hundägare. För några år sedan höll Eva en kurs i hundens inlärningspsykologi i Jämtland.
- Det var en grupp jägare med spaniel, retriever och älghundar, och jag talade om hur man kan betinga inkallning på visselsignal. Då reste sig en av deltagarna upp och sa: "Här uppe använder vi inte visselpipa, här blås' vi i gevärsmynningen". Då kände jag mig som en verklig storstadstjej, minns Eva, som tycker att hon fick positivt gensvar trots allt.

Kuling och Trix

Det viktigaste när man tränar är att kunna "läsa" hunden och använda sin fantasi, samt att inte förmänskliga hunden, menar Eva.
- Sen handlar det också om kemi. Man måste uppskatta rasens egenskaper och passa ihop med hunden. Gör man det blir träningen så mycket enklare.
Idag har Eva Bodfäldt två egna hundar: tervuerentiken Trix, 7 år, och labradorvalpen Kuling, sex månader. Han ligger under bordet medan vi och pratar och märks knappt alls.
- Han måste vara Sveriges mest miljötränade hund, skrattar Eva. Han är med överallt!
Att byta ras då och då är viktigt för utvecklingens skull, menar Eva. Trix skaffade hon när hennes tredje goldenretriever Kipling började bli gammal. Efter tre lydnadschampions av samma ras, och dessutom hanhundar, var det dags att gå vidare. Men Trix kom också en ny erfarenhet: en hund som inte var av jakthundsras, men som ändå jagade.
- Med Kipling hade jag både jagat praktiskt och tävlat i elitklass på jaktprov, berättar Eva. Med Trix var det en helt annan sak. Här gällde det att tänka om vad gäller jakten och att lära henne att inte jaga utan att enbart markera dofter och synintryck genom att vända sig om och ta kontakt.
Hur Eva steg för steg kom till rätta med Trix jaktlust har hon berättat i sin bok Kontaktkontraktet.

Är hundallergiker

Labbevalpen Kuling skaffade hon våren 2003 för att hon började längta efter den "riktiga" jakten igen. Att samarbeta med en hund kring dess naturliga instinkter är spännande.

- Hur mycket som finns i generna visar sig redan tidigt. Det gäller att utnyttja hundens medfödda egenskaper men samtidigt behålla dem under kontroll. Det ställer speciella krav på vår förmåga att få hunden att samarbeta, och det är en utmaning att nå dit.
Till en början var hon dock inte alls säker på att hon skulle kunna skaffa en retriever igen. Eva är nämligen hundallergiker, och mot retrieverraser är hon extra känslig.
- Jag har säkert varit allergisk länge, men det tog lång tid innan jag vågade gå till läkaren och få diagnos på min svullna hals och mina röda ögon. Men det fungerar om jag tar min medicin och är noga med att tvätta händerna om jag tagit i hundar.

Till sist: Bästa minnet bland alla hundar du tränat?

- Det var en riesenschnauzer som uppträdde dominant och ofta morrade åt husse. Matte accepterade han däremot, hon ingick i hans flock. Husse och matte fick rådet att svälta hunden på kärlek och social kontakt och bara ägna sig åt varandra. Trots att hunden var ganska hård och tuff gick det att bryta igenom och få honom tillbaka till valpstadiet igen. Han fick lära sig att ställa sig in och tigga för att få mat och social kontakt. Och ganska snart upphörde han med sitt morrande och sitt dominanta beteende.
- Den här historien visar så tydligt hur långt det går att komma om man använder sig av hundens naturliga behov av kontakt för att få den att samarbeta, istället för en övertro på att ökad dominans löser alla problem.

Text: Eliza Kajanus

Svenska