Min Will-Ja - ur hundens perspektiv

IMAGE.JPG

Jag inleder morgnarna med att få upp slöfocken ur korgen. Det är ett knep som jag lärt mig av Tesla. För övrigt har jag inte lärt mig någonting av henne eftersom hon inte alls har samma tyngd i sin personlighet som jag själv har. Nåväl, jag börjar med att ställa mig ovanpå min människa. Det hjälper sällan, min människa grymtar mest. Då lägger jag mig ovanpå henne. Det är viktigt att hela tyngden hamnar på hennes kropp.

Enligt principen om turtagande inväntar jag nu hennes reaktion. Den kommer oftast i form av ett nytt grymtande eller allt som oftast ett skratt. Spiken i kistan för att få det tvåbenta djuret att kliva upp är: nu ska ni få höra, att med milt tvång trycka sig mot henne tills hon börjar låta ansträngd. Matdags!

När morgonpromenaden drar ut på tiden brukar jag sätta mig framför min människa i soffan och stirra på henne, utan att blinka. Hon orkar sällan hålla ut så länge. Någon enstaka gång kämpar hon emot men då lägger jag tassen på datorn. Skamset tittar hon på mig och ställer undan den. Morgonpromenad.

Jag är relativt kvällstrött och går oftast och knyter mig vid 21-snåret. Där, måste jag säga, har jag ännu inte lyckats få det tvåbenta djuret att lyda. Jag brukar ställa mig framför henne i soffan och med vänlig “det är läggdagsnublick” erinra om dagens slut. Tyvärr uppvisar människan en anmärkningsvärd nonchalans och sitter trots min”nuärdetdagsattsovablick” oftast kvar, envist stirrande på den silvergrå plattan. Då lämnar jag fanskapet i soffan. God Natt!