Från en usel träning till silvermedalj på Unghundsderbyt 2019

Allt startade med en usel träning, två veckor innan Unghundsderbyt.

Jag och Tesla hade var på generalrepetition hos kennelmamman Lena Bratsberg-Karlsson där Tesla gick som tåget. Glad och stolt åkte jag hem för att kvällen efter träffa vänner för en ny träning. Då var Tesla som förbytt. Gårdagens träning med skott och kast hade laddat henne likt en projektil. Hon missade, sprang förbi apporten och jagade vitt och brett utan någon som helst fokus på apportens nedslagsplats.

Unghundsmästerskapen 2019.jpg

Jag kallade in Tesla och det sköts ett nytt skott och kastades en ny apport. Samma visa igen! Vi provade att byta plats och med en kortare avstånd. Katastrof! Lätt frustrerad bröt jag träningen. Med goda råd från kompisarna åkte jag hem och satte mig ned vid köksbordet och försökte mig på en analys. Vad hade hänt?

IMG_1297.jpg

Jag kom fram till att Teslas övermarkeringar berodde på en alltför stor association mellan skott och synintrycket av en flygande apport. Där och då bestämde jag mig: Inga mer synliga apporter., framför allt inte ihop med skott. Där och då lade jag upp den taktik som jag konsekvent följt fram till igår,: nämligen fokus på att Tesla ska hörselmarkera nedslagen, istället för att med synen följa apportens väg genom luften. Jag hade redan tidigare, när Tesla var valp, hållit för hennes ögon och slängt iväg en boll. Sedan övergav jag träningen. Antagligen för att jag började prioritera “vanliga synmarkeringar” i takt med att Tesla blev äldre.

IMG_1270.jpg

Sagt och gjort.

Jag gjorde en egen variant av den berömda retrieverklockan, förutom att nu stod både jag och Tesla i mitten och Sun, som för övrigt vann Unghundsderbyt 2018, ställde sig på klockan 15.00 (tack för hjälpen, Sun). Jag höll för Teslas ögon och Sun sköt ett skott mot klockan 12 och kastade iväg tennisbollen. Den landade med en lätt duns invid en tall.

Jag tog bort handen för Teslas ögon, rätade på mig och skickade iväg henne på kommandot “Volvo”. Lugnt och fokuserat sprang hon i ett moderat tempo direkt till nedslagsplatsen och började söka efter bollen vilket resulterade i ett fint sökarbete och med stort fokus. Tesla levererade bollen prydligt till mig och Sun fortsatte under tiden till klockan 12 där hon sköt ett nytt skott mot klockan 21. Vi repeterade träningen ytterligare två gånger, klockan 18 och klockan 15 och kunde sedan konstatera att Tesla spikade varenda markering. Avstånden var mellan 10 - 25 meter.

IMG_1312.jpg

Hundar hör fyra gånger bättre än vi själva

Under en praktisk jakt under ett kvällsstreck hör hundarna fåglarna mycket tidigare än vi själva gör. Ofta ser de inte nedslagsplatsen utan lär sig istället att uppmärksamt lyssna efter fågeln färd. Min tes är att vi i större omfattning borde träna våra hundar att lyssna istället för att titta, speciellt i samband med skott. Associationen mellan skott/kast/syn triggar hundens jaktlust avsevärt mer än den hund som också/eller lyssnar efter fågelns/dummiens nedslag.

Jag har testat med olika avstånd, med kastare, med och utan skott. Jag har kastat själv (oftast), hållit för Teslas ögon och sedan kastat iväg en boll i snöre. Jag har kastat bollar, dummies i olika storlekar- på och mot saker (studs) på linje och i vatten. Jag har startat mycket nära och sedan ökat avståndet för att undersöka hur långt Tesla kan höra nedslaget. Jag har kastat, vänd om och ökat avståndet innan jag skickat henne. Hon verkar kunna “hörselmemorera” nedslagsplatsen. Jag har kastat apporter bakom stenar, i diken (svårt eftersom ljudet försvinner), nedför och uppför backar, i olika typer av gräs och i vatten. Jag har försökt att i så stor utsträckning som möjligt generalisera kunskapen om att ett nedslag låter olika beroende på situation och miljö.

Och, jag skulle därför vilja påstå att Teslas association mellan skott och hörselmarkering i stor utsträckning bidragit till gårdagens framgång.

IMG_1295.jpg

Jag vill slutligen tacka SSRK/Dalarna för ett mycket välarrangerat Unghundsderby i Orsa Grönklitt. Jag vill tacka samtliga domare, funktionärer för idel vänlighet och hjälpsamhet. Jag vill tacka mina medtävlare och speciellt årets vinnare, min uppfödare Lena Bratsberg- Karlsson. Sedan vill jag tacka mina härliga rumskamrater med Madeleine i spetsen som hyrde ett fantastiskt hus och som dessutom bjöd på en härlig middag i går kväll. Sist men inte minst vill jag tacka min pyttelilla (storleksmässigt), fantastiska Tesla som skött sig med den äran, både under provet och mellan stationerna.

Imorgon är en ny dag! Nu väntar B-prov för både Will-Ja och Tesla. Det var fem år sedan jag tävlade (förutom provet för en månad sedan), då med min fina Zakk. Jag är så glad över att jag har börjat tävla igen - och med båda hundarna. Och om det inte hade gått käpprakt åt pipsvängen den där kvällen för två veckor sedan så hade vi antagligen aldrig kommit 2:a igår.

>>>>> Kurskalender